021110 8:55

Nu är klockan snart nio.
Jag har precis bäddat sängen och tagit på mig min urtvättade tröja som jag har som pyjamas. Något kallt och klart vilar över rummet jag sitter i, flyttlådor här och där, välsorterade papper och ett välordnat matbord där det enda som egentligen sticker ut är tre nyvässade blyertspennor, sådär fult gula av den gamla sorten, dom är slarvigt lagda på varandra ungefär som plockepinn - "ska jag städa undan dom" tänker jag. Men nej. Jag ska snart fylla en flyttlåda till. Utanför är det grådisigt och jag vet inte om det är ett avslut eller en början. Men det känns som en början. En bra början.

Mina känslor vill och ska fram - på något sätt. Det känns som jag har en känslomässig orkan inom mig, alla känslor vill bara storma ut och forma sig till ord som sen formar sig till meningar och som sen blir en lång text om dig - en text om min kärlek till dig Sebastian.
Vad kan jag säga, som jag inte redan har sagt? Du måste upplevas.
Vad vi upplever i varandra är vad det handlar om, detta är vad vi är, vad allt är - Kärlek.


Jag tänker på dig då morgonen kryper fram, då solen sakta bryter horisonten, då fåglarna lugnt sjunger sin sång.
Jag tänker på dig då solen står högt, då solen smeker ditt vackra hår, då ljuset får dina ögon att tindra.
Jag tänker på dig då natten jagar bort ljuset, då du ligger stilla bredvid mig, då mörkret skiljer oss från allt annat.
Jag tänker på dig.

Jag sitter här hemma, alldeles själv. Det är tyst. Det enda ljud som hörs innanför mina fyra väggar är smattrandet från mina fingertoppar när de nuddar knapparna på tangentbordet. En lampa är tänd, den som påminner om en sjukhus lampa.

Telefonen lyser ilsket rött - har någon ringt?
Mina tankar finns hos dig.

Signalen väcker mig ur mina funderingar. Den välkända trudelutten som ger mig fjärilar i magen. Hjärtat slår hårt och taktfast. Det pirrar överallt i kroppen och jag vet så väl vem som skickat ett sms. Du. Du med så självsäkra svar och vackra ord. Du som alltid finns där, fast du ändå befinner dig så långt bort.

Du skriver om dina känslor. Du beskriver din saknad, din rädsla, din övertygelse. Jag faller långsamt ner i stolen medan jag läser, hjärtat dunkar hårdare i kroppen och jag känner mig glad.

Magen fylls av kärlek när jag tänker på dig. Jag längtar så fruktansvärt mycket tills vi ses igen.
När dina ögon möter mina spricker din mun upp i ett varmt leende - jag smälter.

Idag är det tre veckor till vi ska flytta in i vårt drömhus och det är det största vi kommer göra hittills. Jag är så glad att fjärilarna inom mig sjunger, en vacker låt som jag tror att jag har hört förut. Kärleken till dig har inget namn, den finns alltid där men i väldigt olika former och utseenden.
Jag älskar dig Sebastian.